Medan kapten Söfring Hansson ännu satt fängslad kom de första vrakbärgarna till förlisningsplatsen. Först på plats var engelsmannen Ian Bulmer. Redan 3 dagar efter katastrofen fick han ensamrätt att bärga Vasa. Men, sade de kloka männen i Riksrådet, några pengar kommer inte att betalas ut förrän engländaren fullgjort sina löften. Bulmer misslyckades and amiral Klas Flemning, samma man som avbröt krängningsprovet, tog över försöken att bärga Vasa och rädda de många värdefulla kanonerna. Till sin hjälp tog han Långe Hans Olofsson från Karelen som kunde gå under vatten. Men också Långe Hans misslyckades och efter ett år av fruktlösa försök skrev Flemning till kungen: "Det är en större tungd än jag någonsin kunnat förutse".

Flemning gav upp, men många andra lockades av de 64 dyrbara bronskanonerna på Vasa. Årtiondena efter förlisningen kom en rad äventyrare, skattsökare och uppfinnare till Stockholm. Krokar och ankare fästes i skrovet. Man drog och halade, men allt misslyckades. Vasas skatter låg oåtkomliga ända till 1660-talet då värmlänningen Albrekt von Treileben och tysken Anders Pechell började intressera sig för kanonerna. De hade båda stor erfarenhet av vrakbärgning och deras viktigaste hjälpmedel var en dykarklocka. Den fungerade på samma sätt som när man sätter ner ett upp och nedvänt glas i vatten. En luft-ficka bildades i övre delen av dykarklockan. Den var dykarens luftförråd medan han med krokar och specialverktyg arbetade nere på vraket. Anders Amundsson herre den förste som sänktes ner i Vasa. Han rapporterade att de tidigare bärgarna gått hårt åt skeppet: "Där nere ser ut som en gärdsgård" sa han enligt bevarade handlingar.